Detta var hösten 1999 och vi var då fem entusiaster, som bildade en grupp för att undersöka möjligheterna att förvärva hamnen.

Efter upprepade kontakter med Wallhamns ledning och en del bredvidkontakter, för att pejla in rimlig prisnivå, sände vi ut en enkät om ekonomiskt engagemang.

Denna enkät gick endast ut till medlemmar i Ängevikens Samfällighetsförening, då vi vid detta tidiga stadium inte fått någon förteckning från Wallhamn över samtliga båtplatsinnehavare.

Vi fick positivt respons på enkäten och kände oss övertygade om att projektet skulle vara genomförbart. I december 1999 och efter ytterligare pejling om prisnivån, lade vi in ett bud till Wallhamn. Vi hade då lyckats få reda på att vi hade två kapitalstarka konkurrenter, varav en avsåg att använda hamnen som bashamn för charteruthyrning och en annan trodde sig kunna använda den för försäljning av exklusiva båtar och båttillbehör.

Vi kände oss tvingade att förhindra att någon utomstående skulle få förvärva hamnen och vi fastställde budet till 2,5 miljoner kronor. Vi tolkade att vi var favoriter och att köpet i praktiken var klart. Vi började alltså arbeta vidare med entusiasm. Emellertid visade det sig kort tid därefter att kommunen inte kunde låta Wallhamn att sälja.

Kommunen skulle i stället själv köpa hamnen och arrendera ut den och vi förstod att vi skulle vara mer eller mindre självklara arrendedatorer.

Härefter följde långdragna förhandlingar och upprepade besök hos kommunledningen, vars första krav på oss var att vi måste etablera oss som en förening/förhandlingspart. Vi bildade alltså EBF, som en allmännyttig, ideell förening och fick ganska snart ett organisations -nummer hos Skattmyndigheten i Kungälv.

Arrendeavtal upprättades och efter en del justeringar och synpunkter från båda håll, skrevs det på och inget moln syntes på vår himmel, förrän någon i kommunen fann det märkligt att man skulle köpa en hamn, som man ju faktiskt redan ägde, genom att Wallhamn ägdes till 100 %.

Ärendet kördes nu i långbänk hos kommunen och vi fick ligga hårt på kommunen och Wallhamn under irriterande väntan. Vi ville ju försäkra oss om att alla skulle acceptera vårt tidigare bud.

Inte förrän i september fick vi klartecken från kommunen papper på att man inte avsåg att utnyttja sin förköpsrätt. Vi kunde nu på nytt diskutera utformning av köpekontrakt och efter ett flertal turer blev vi eniga och kontraktet undertecknades på Bohusbankens kontor den 6 september 2000.

Eftersom vi visste att det slutliga beskedet från kommunen endast var en formsak, var vi redan rustade med pengar, genom goda kontakter med just Bohusbanken. Vi betalade alltså en handpenning och resterande vid tillträdesdagen den 1 januari år 2001.


Engewikens Båtförening bestod alltså i början av endast fem medlemmar, som dessutom utgjorde styrelsen. Vi insåg att, för att få ekonomi på hamnen var vi tvingade att bygga ut och hela hösten 2000 gick åt att infordra offerter från flera håll för de skilda delarna av projektet.

Vi fick också ansöka hos Länsstyrelsens miljöenhet om tillstånd, vilket vi erhöll efter en tids argumenterande.

Snart lyckade vi få många nya andelsägare/medlemmar och vid en enkät om olika frivilliga insatser, fann vi att entusiasmen var mycket stor. Vi gick alltså igång med beställningar efter en del bollande och prutande. En medlem bidrog med en oslagbar offert på allt virke till bergbryggan.

Vädret var hyggligt i december 2000 och vi var angelägna om att komma igång. Vi fick OK från Wallhamn att starta trots att vi ännu inte fullföljt köpet.

Pålning och en stor del av bryggdäcket var klart redan vid årsskiftet och i januari kom flytbryggan (D) på plats. Arbetet fortsatte sedan under våren och vi kan nu se att resultatet blivit vad vi hoppats på.

Bengt Wennerlund inför sommaren 2001